Del 1 av Anja i Lund

– Koncentrera dig Sandra! ljöd tränarens röst.
Jag återvände till verkligheten och försökte fokusera blicken på bollen. En spelare hade blivit fri och jag visste att det var nu det gällde. Det var Jasmin och hon försökte lura mig men så dum var jag inte. Jag kastade mig åt vänster och dit flög också bollen. Jag hade räddat ännu ett skott!
Vi höll på att spela en match, eller det var ingen riktig match. Vi hade delat upp oss i två lag som tränaren hade valt. Det hände ingen­ting de fem återstående minuterna och passet var slut.
– Då ses vi igen på torsdag, tjejer!
Vi sprang ut i omklädningsrummet där vissa gick in på toan för att dricka och andra klädde av sig för att duscha. Jag gjorde inget av detta utan krånglade istället på mig jeansen och satte på mig jackan.
– Ska inte du duscha?
– Nej.
– Har du bråttom?
– Eh … Ja.
– Okej, ses på torsdag!
Jag svarade inte utan skyndade mig ut från omklädnings­rummet och fortsatte mot grusstigen som ledde hem. Jag hade fasat för detta ända sedan förra veckan då tränaren hade berättat att vi var tvungna att byta träningstider och inte slutade förrän klockan åtta.
Nu var det becksvart ute. Det var drygt en kilometer hem och om jag skyndade mig så skulle jag vara hemma på tio minuter.
Men istället för att skynda på så gick jag långsamt, det var som om jag var rädd för att höras. Trots att jag försökte vara så tyst som möjligt så knastrade gruset under mina fötter. Flera gånger vände jag mig om, men det fanns inget att se.
Plötsligt hörde jag någonting och jag vände mig om. Jag såg ett starkt sken av en lampa. Jag skrek till och kastade mig i buskarna bredvid stigen. Efter ett par sekunder vågade jag titta efter. Då såg jag att det bara var en ensam cyklist. Han tittade lite konstigt mot busken där jag låg men till min lättnad stannande han inte.
Jag låg kvar i busken en stund till. Jag vågade inte fortsätta. Till sist reste jag mig upp.
Men istället för att fortsätta gå på stigen gick jag längre in i buskarna där ingen kunde se mig. Därifrån fortsatte jag att gå hemåt. Jag tänkte att om ingen kunde se mig så skulle de inte kunna … Då slog det mig att jag inte ens själv visste vad jag var rädd för.
– Bäst att gå tillbaka till stigen då, sa jag tyst för mig själv.
Jag började gå tillbaka mot stigen med snabba steg men så råkade jag trampa i ett kaninhål och foten hamnade snett. Jag kände hur smärtan for upp i benet och jag satte mig ner. En tår rullade nerför min kind. Jag satt fast …

 

Del 2 Av Elin i Möklinta 

 

 

 

 

 

 

Jag kände hur smärtan bara blev värre och värre, först satt jag med foten kvar i hålet och kände bara för att gråta. Varför hade jag varit så dum och gått längre ut i skogen? Jag kände hur ännu flera tårar brände bakom ögonlocken.
– Var stark, uppmanade jag mig själv. Snart kommer det någon och hjälper dig.
Så jag stannade och väntade. Men förgäves.
– Hur kunde du tro att någon skulle hitta dig såhär sent på kvällen? bannade jag mig själv och tittade ner mot mitt ben. Jag såg nästan ingenting i mörkret men när jag fokuserat en stund så vande sig mina ögon vid mörkret och jag kunde se någorlunda. Ett dumt kaninhål. Det var vad det var. Ett kaninhål som jag tvunget skulle sätta min fot i. Tårarna steg i ögonen och jag torkade snabbt bort dem.
– Kom igen nu, mumlade jag och försökte dra upp foten.
Smärtan högg i benet och jag skrek till. Än en gång kom tårarna och den här gången hindrade jag dem inte. Jag släppte benet och satte mig ner i mossan. Sakta vände jag upp huvudet och tittade på de tindrande stjärnorna som glimtade mellan trädtopparna.
– Måtte någon hitta mig nu, viskade jag. Men ingen kom, ingen kom på mycket lång tid. Jag kände hur mitt ben somnade och hur min rumpa domnade bort. Fast egentligen gjorde det ingenting, för det minskade iallafall smärtan.
Sakta lade jag mig ner med lite svårighet pågrund av att benet satt fast. Jag tittade länge upp mot den mörka himlen. Snart hörde jag ett ljud. Det lät som ... Jag satte mig kvickt upp. Två par lysen syntes mellan de glesa buskarna och träden.
– Hjälp! Här borta! ropade jag och viftade med armarna för att bilen skulle se mig.

 

Del 3 av Emma i Höör    

Jag fortsatte att skrika och vifta på armarna. Och plötsligt såg jag hur bilen stannade och någon klev ur bilen. Personen gick långsamt bort mot mig. När han kom närmare såg jag att det var en man i 70-årsåldern, han tittade bekymrat på mig.
– Vad har hänt? frågade den gamla mannen, gjorde du dig illa? Behöver du gå till doktorn?
Hans frågor var så många, men jag hade inga svar. Jag kände hur smärtan än en gång kom upp längs benet. Jag började bli yr, och plötsligt blev allting svart.
Jag vaknade av oroliga röster runt mig. Först var allting suddigt men efter en stund såg jag mannen och tränaren.
– Hallå, sa jag yrvaket, var är jag?
Mannen log och tränare Göran såg lite besvärad ut.
– Gör det mycket ont? frågade den gamle mannen vänligt.
– Nej, sa jag och satte mig upp. Då såg jag att vi var i fotbollshallen. Mannen hade tagit mig dit.
– Vem är du? frågade jag.
– Jag heter Sven och bor på din gata. Sandra heter du väl?
Jag nickade.
– Vi har ringt din mamma och en doktor, de borde komma när som helst nu.
I samma ögonblick slogs dörren upp och mamma kom in med en doktor i hälarna.
– Vad har hänt, Sandra? Mamma lät förtvivlad. Doktorn harklade sig.
– Får jag komma förbi så att jag kan kolla på flickan, sa han vänligt men bestämt. Mamma flyttade på sig. Doktorn gjorde en snabbkoll på mig och konstaterade strax att jag hade stukat foten rejält.
– Hon får vila i 3 dagar sedan får hon ta det lugnt i en vecka. Om det blir värre får ni komma till sjukhuset, sa doktorn och gick ut ur salen.
Mamma hjälpte mig upp på fötter och tog mig till bilen. Mamma skruvade upp radion och en gammal Elvis låt skränade i högtalarna.
– Vad hände egentligen? frågade mamma. Jag suckade men började ändå förklara.
– Jo, jag var på väg hem från träningen ...

 

Del 4 av Emilia i Uppsala

– … det var rätt så mörkt ute och efter att jag hade gått en stund så hörde jag någon komma på grusvägen. Jag blev rädd och kastade mig in i buskarna. Jag var rätt klumpig, så mannen som hade kommit cyklande kollade rätt konstigt på mig. Mamma skrattade. Jag berättade inte i bilen att jag skämdes över hur rädd jag hade blivit. Och inte heller att jag hade varit så dum att jag fortsatte in i skogen. Men när vi kom hem berättade jag allt för mamma och hon rufsade mig i håret och kramade om mig hårt. – Lilla gumman. Vet du vad som kunde ha hänt om inte den snälla gubben hade stannat? Tänk om du hade varit kvar där hela natten? Tänk om du aldrig skulle ha kommit hem? Mamma var hysterisk och när hon var det så ska man bara låta henne vara ifred. Fast ibland, som vid just detta tillfälle, ville hon kramas. Det var helt okej för mig, för det betyder att jag får äta snacks, dricka läsk, kolla på en mysig film och mysa med mamma i soffan. Och det älskar jag. Min fot var svullen och det gjorde ont. Jag låg i mitt rum och studerade min fot. Min tränare hade lindat om den strax innan vi hade gått till bilen. Han hade lindat rätt hårt så jag ville linda om den fast lite lösare. Det gick inte mamma med på. Hon sa bara: – Det ska vara tryck på och jag lovar att det kommer att kännas bättre imorgon. Hon log och sa god natt. Nästa morgon vaknade jag med huvudvärk och en tom mage. Från nedervåningen hördes glada visslingar och det luktade gott ...